Självförtroende? Nej.
Sorry för kass uppdatering.
Skolan har iallafall börjat nu, rättare sagt i onsdags. Det var kul att möta alla igen, krama om varandra och prata om sommarlovet. Men det känns ändå inte som att jag har börjat i skolan igen, det känns bara som att man kommer dit för att man inte har något bättre för sig. Men det stämmer ju såklart inte.
Trodde att sommarlovet skulle få vissa personer att mogna lite, men det visar sig att det fortfarande är lika uppdelat i klassen. Det är liksom 3 gäng om man säger så. Jag gillar iallafall dem jag umgås med. Dem första dagarna har varit ganska lugna. En mjukstart liksom. Men vi har iallafall fått reda på att vi ska ha 5 veckors praktik snart. Jag är faktiskt inte så förtjust i praktik, har ju så svårt för att prata. Och jag vill helst ha en kompis med mig. Det är inte kul om det bara är en massa äldre som jobbar på ett ställe och att det bara är jag som är under 20. Dessutom så känner jag mig meningslös på praktiker, man vet inte vart saker är eller hur man ska göra. Och om man gör fel så får man oftast skäll. Inte kul.
När folk har lärt känna mig ordentligt så kan dem oftast inte tro att jag är blyg utav mig. Men jag är faktisk extremt blyg och jag är extremt rädd för att prata.. Det är lättare att snacka med människor man aldrig sett förut än att snacka med någon som aldrig hört en prata innan. Därför blir det oftast så att jag står i utkanten och bara ler mot alla andra som en idiot. Det är liksom därför jag inte pratar - jag vill inte att folk ska se mig som en idiot. Saker jag tycker är roligt tycker oftast ingen annan är roligt och då blir det en sån där pinsam tystnad. Då känner man sig bara misslyckad. Jag vill ju har fler kompisar och att man kan följa med flera hem och bara umgås och snacka. Men det kan jag ju inte..
- Varför börjar du helt enkelt inte bara att snacka då?
Joo, det kan man undra. Men jag tror dem i min klass skulle bli jätteförvånade om jag öppnade munnen och sa något på t.ex en lektion. Det skulle troligen chocka människor. Men det är ju såklart att jag vill, jag vill ju att folk ska tycka om mig. Men ibland känns det fakiskt som att alla är med varandra och att jag är den som följer efter som en hund. Och jag gillar det inte.
Gud vad jag hatar att inte kunna prata!
Gud vad jag hatar att känna mig misslyckad.
Gud vad jag skulle vilja ha självförtroende...
Jag får helt enkelt göra det bästa utav sitiuationen.
Men jag är inte säker att jag kan, men jag måste försöka.
Linn
Vi är väldigt lika när det gäller det där -- jag är ju också riktigt jävla blyg av mig, och det tar ett tag innan jag verkligen kan prata med andra. Man vet inte vad man ska säga, och man är rädd för att framstås som en idiot.
Du har även rätt när du skriver att man inte bara kan börja prata om vad som helst med vem som helst, och det är lättare för andra att säga vad man ska göra för att de inte är i samma sits.
Du skriver att du vill kunna prata, och jag tror att ditt självförtroende hindrar dig. Anledningen till att du har dåligt självförtroende är för att du fokuserar på helt fel saker hos dig själv. Försök bara minnas varför du har vänner istället för att tänka på de saker som du inte gillar med dig själv. Det var det jag gjorde, och du kan inte förneka att mitt självförtroende har blivit bättre de senaste åren :P
Du skriver att du inte vill vara misslyckad, och jag förstår seriöst inte var du fått det ifrån. Du är allt annat än misslyckad -- tro mig!!! Tror du att du skulle vara en av mina bästa vänner om du var misslyckad?
Att vara misslyckad innebär att man har en dålig personlighet och attityd, och du är motsatsen till misslyckad! Du är snäll, givmild, omtänksam, älskvärd, unik och härligt flummig/galen. Nämn någonting med det som är misslyckat.
Det är lite det här jag menar med att du fokuserar på fel saker -- du tänker att du är misslyckad när du i själva verket inte är det, och det har lett till ditt bristande självförtroende. Därefter har det gått runt i en spiral, och nu måste du bryta spiralen genom att fokusera på den DU verkligen är istället för din egen självbild.
Hängde du med på vad jag menade? :P
Kram <3
Blev lite het på gröten och skickade en tom kommentar. ursäkta!
Jag vet precis vad du menar Linn. Precis så hade jag det i min förra klass, innan jag började på Berga. Jag kände mig totalt osynlig och obetydlig. Jag hade EN kompis, som visade sig vara mer intresserad av att festa med min andra kompis istället för att vara med mig.
När jag bytte skola fick jag en liten nystart. ingen kände mig, ingen visste nåt om mig. Skönt.
Man vågar lite mer.
Och du är inte ensam. Du vet ju att du har oss. Jag vet att du vågar, egentligen. För en gångs skull, riv muren, släpp loss, tänk inte. Bara prata. Självklart kan det bli fel ibland, men det blir det ju för alla. Men det handlar om att du måste låta dig själv prata med andra.
Hoppas du fattar nåt. och så ses vi i skolan :)
<3 Johanna
